asterisco

Idag har jag varit hemma, mådde inge bra, feber och sånt.
Sen var jag iväg på stan en sväng med min feber och när jag går där och ser andra skratta osv.
så tänkte jag på förr, när man träffade sina vänner ofta nästan varje dag och man ringde till varandra hela tiden
och man var alltid upptagen på helger och kvällar, man hann inte med att plugga eller något för man umgicks så mycket med vänner.
Och idag, ja, då träffar jag mina vänner på helgerna och festar.
Ringer? Hm, kanske pratar med en vän i veckan över telefon.

Jag vet inte om det var febern som spökade eller om det var jag som helt plötsligt
fick ensamhets känslan över mig som jag haft förut och den känslan är den värsta som finns.

Vart tog allt vägen? Är det såhär det ska vara resten av livet?
Att man inte träffas förrän på helger och hörs knappt aldrig?
så vill inte jag ha det.
Jag älskar mina vänner och älskar att umgås med dem och jag vill träffa dem hela tiden!
Och jag vill bli ringd på kvällarna och ringa på kvällarna och bara prata om allt och ingetting.
försvinner det nu?
När tog samtalen där man inte ville något vägen?

Efter jag dränkt min negativitetstänkande i örhängen, bh, leggings och massa annat som man kan köpa
så tänkte jag på att jag träffar ändå min bästa vän varje dag, min andra hälft, min högra hand, min själsfrände varje eviga dag och jag får skratta, vara arg, vara glad och busa med honom varje dag!
Min älskade Anders, jag är så himla glad att jag har dig! <3

Sen träffar jag ju mina andra älskade vänner på helgerna och så ofta det går.
Samtalena ja, de saknar jag ju. Jag får väl ringa & hoppas på att ni ringer tillbaka!

Jag är glad över det jag har och de vänner jag har, de är bäst.
Men ibland saknar jag er otroligt mycket!

Dagen Citat:
"Kärlek är det enda som blir större när man slösar med det."