asterisco

Ja, det var väl skoj att snurra tillbaka klockan och få en timme extra och komma i fas med det där att vara uppe hela nätterna och sova hela dagarna.
Men inte fan är det kul när det blir mörkt när alla slutar sina jobb med normala tider och man ska ses för en promenad.

Jag har aldrig haft sån tristess som jag hade denna vackra höstdag.

Det dunkade och slogs i trappen och jag undrade, vafan händer? Vem flyttar?
Finns det möjligthet för oss att flytta ner och få 2 balkonger ( = lyx).
Tittade ut genom fönstret och såg då en bil, eller en lastbil. flyttbil.
Stod där ett tag med näsan tryckt mot fönstret och började känna krampet i ögonen som tittade ner.
Såg fortfarande ingen människa men hörde fortfarande dunket i trappen.
Hur jävla lång tid ska det ta och bära ner en jävla sängstomme eller vad de bär undra jag..

Efter för lång tid jag stått i fönstret och kletat ner hela fönstret med min andning så besluta jag mig för att gå ut i trappen och kolla vafan som pågår.
Men jag kan ju inte bara gå upp och ner för trappan och se ut som den där "tanten-som-är-nyfiken-och-irriterad-på-grannarna" så jag besluta mig för att gå och handla (vad?).
När jag kommer ut från trappuppgången och möts av den varma solen är jag ytterst djupt besviken!!
Det var ingen som flyttade, det var de som höll på att rensa vinden.
Suck...

Så då fick jag gå till Ica iallafall för att inte se ut som "tanten-som-är-nyfiken-och-irriterad-på-grannarna" och köpa (vad?) jag hade ju ingenting jag behövde handla heller..


Jaja, så kan det gå när man blandar tristess med nyfikenhet och inte vågar erkänna det.

Nu ska jag snart gå ut & promenera med Lisa i mörkret..
När ska någon börja få lite "normala" arbetstider som mig egentligen? ;-D

Ttyl!