asterisco

eftersom jag brukar tupera & dusta sönder mitt hår så går det åt några pulver burkar dust it.

Sist jag skulle köpa så såg jag att Lanza hade erbjudande på sin version av dust it, jag tänkte att eftersom jag använder Lanza i alla andra hårprodukter så vågar jag gå wild and crazy på denna dust it variant!

Finns fördelar & nackdelar,
Lanza:
+ håller i sig mycket längre än osis
+ är mycket hårdare än osis
+ lättare att tupera med
+ 15ml istället för osis 10ml
+ man behöver inte ta lika mycket som med osis

- man blir vit av pulvret (går att rädda med olja eller silkesdroppar)
- svårt att kamma ur

Osis är en 3,5 poängare för man blir inte vit av den & den är lätt att kamma ur men ......

Slutgiltiga vinnaren med 4 stjärnor av 5 möjliga....

LANZA!!

Jag bara älskar när man hittar nya favoriter! :)

Tänk när man var liten då var hela världen öppen framför en, de gamla förespråkar än idag att man fortfarande har världen framför sig ”du är så ung, du har hela livet framför dig, du kan göra precis vad du vill.”

Det är fel, det är så fel att säga så. För det är inte så.
Jag börjar fundera på hur jag skulle uppfostra mina barn, ska jag ge dem möjligheterna att drömma sig bort och fantisera om framtiden på ett sagolikt sätt eller ska jag väcka upp de till verkligheten redan som små?

Ska jag berätta och förklara för mina barn att man inte kan få alla yrken man vill ha, att man inte kommer ha råd med det sagolika bröllopet och att slottet de drömmer om kan de glömma också, att friheten de tror att de kommer få så fort de flugit ur boet, skaffat det drömyrket och gift sig med perfekta maken/makan  är ett jävla kämpande, sluta ha visioner att allt kommer vara frihet och en dans.

För om jag skulle göra som jag drömde skulle jag inte få ihop det, jag får ju inte ens ihop det nu även fast jag inte följer mina drömmar.
Jag hade drömmar om att ha hästar, bo i ett stort hus och vara Pilot, polis, dagisfröken och samtidigt äga en egen ridskola. Skulle mamma sagt till mig

”Om du vill bli pilot måste du studera halva ditt liv och få studieskulder, ska du vara polis så måste du träna halva ditt liv och bygga upp ett stabilt psyke och ska du äga en ridskola måste du lära dig att driva eget företag och ska du arbeta på dagis kan du glömma ett stort hus för där tjänar du inga pengar.”

Skulle hon väcka upp mig och få mig att inse att jag inte kommer orka plugga till Pilot vilket ändå inte kommer vara i längden, ska man ha barn kan det ju vara en fördel att vara i samma land som dem.
Att jag inte kommer kunna äga ett stort hus om jag ska arbeta som dagisfröken - ”då min kära dotter, då behöver du gifta dig med en man med fet plånbok. ”




Man hade såna visioner om livet, att livet vara en frihet, att drömmarna man drömde om sagolika bröllop, vita hästar, bra ekonomi, roligt arbete och stort rött hus på landet.
Wake up stackars barn!
Det finns två alternativ som förälder, låta de följa sina drömmar och sen får de inse själva att det i slutändan skiter sig, eller pressa dem att plugga, studera och lära sig mer saker för att sedan bli det man ville och kanske få en bra ekonomi.

När man kommer upp i högstadiet får man chansen att välja, att förbereda sig genom ett gymnasieval.  Man tyckte det var en frihet i sig, man fick äntligen välja, man fick välja vad jag sen när jag står och viftar med min vita studenthatt kan göra!
Jag kommer ihåg att min SYO tyckte att jag skulle gå Samhäll när jag satt och drömde om att få vara kreativ i digital media.
Jag lyssnade inte på denna SYON och gick media, kanske skulle jag lyssnat på henne, kanske var hon den enda som försökte väcka mig upp ur en vision som inte var hållbar.

Sen stod jag där, med studenthatten på huvudet och ett champagne glas i handen. Vad hände då?
Första bästa arbete för att sedan fundera ut på vad vill jag? Och hur går jag tillväga? Hur får jag det där huset och hästarna?  
Jag vet fortfarande inte, jag har ett humm men jag är inte stensäker.
Kommer man någonsin att bli säker?
Kommer man följa de drömmar man hade som barn? De visioner om livet, friheten man hade?
Drömmarna om ett sagolikt bröllop, vita hästar och ett stort rött hus på landet finns fortfarande kvar.. känns otroligt långt borta för allt handlar om pengar i slutändan och pengar kommer inte av sig själv.

Ingenting kommer serverat på något silverfat, du kommer få kämpa dig fram genom livet lilla barn.
Drömmar är bra, men det är inge kul när man inser att drömmarna man hade inte blir av.
Livet är inte frihet och någon dans på rosor, ibland kan det vara det, men oftast är rosorna jävligt taggiga.

Livet var frihet och dans på rosor som barn, möjligen att jag kommer låta mina barn visionera och låta de tro att livet kommer vara sådär.
Men då kommer de också sitta om några år och längta tillbaka.
Längta tillbaka till dansen, friheten och tryggheten som hade i sin barndom.  

igår var jag fortfarande lite känslig i magen, brukar aldrig må dåligt om man ser något äckligt eller pratar om bajs vid matbordet.

men igår var jag nog med om det äckligaste, är på besök hos ett företag, när jag kliver in o hälsar på X med höger hand, vi går vidare till ett rum, sitter & pratar..

vad händer?
X i detta fall börjar äta på sin högra hand, alltså rycker av små skinn flikar & typ tuggar på & till och med smaskar!
Inte nog med det X biter av naglarna & tuggar på nagel äcklet också.
Alltså bokstavligen tuggar på det som att det vore typ en godis!!

Jag hade god lust att säga: "i söndags låg jag & kräktes & jag tror inte jag tvättat mina händer sen dess!"

Alltså det var så groteskt så jag höll på att spy!

Snälla rara människor där ute, ät gärna på era fingrar & händer, men gör det hemma & inte ibland folk!
& for your info; det är nog skadat mycket bakterier på händer & under naglar.. Burr...

jag skrev ju att jag hade cravings efter mina vänner och vi hade bestämt oss för en afternoon tea i söndags (igår) och vad händer?!

jaha, då går jag och blir sjuk!
fan vad besviken jag blev! Sällan man får ihop alla och då när det väl går så blir jag sjuk!

Ibland börjar man ju fundera..! Varför bli sjuk just den dagen!

Och inte nog med det, idag hade jag en viktig presentation som jag hade förberett mig jätte mycket för och eftersom jag inte ätit på 36 timmar så har jag ingen energi och måste sjukskriva mig!

Alltså fan!
Jag tycker inte synd om mig själv att jag är sjuk men jag tycker väldigt synd om mig själv som missar mina vänner och denna viktiga måndag!

Jäkla skit! :-(

Efter att spenderat en del av min kväll på konserthuset lyssnandes på Plura & hans vackra melodi sitter jag nu i fåtöljen hemma efter att släppt in en främmande man i vårt trapphus.

Jag funderar kring det Eldkvarn försöker få fram i sina texter, i tjutet i mina öron hör jag ändå en meningen av livet, samtidigt som det tjuter i öronen så känner jag smaken av den beska drinken jag intog på olearys,

där jag stod vid baren och sörplade på mon drink & känner en klappande hand på axeln & vänder mig i förväntan av att det är mina vänner men ser en full äldre man kring 55 års åldern som försöker säga en fin mening för att jag ska fortsätta prata med honom.

Jag vänder mig snabbt om till baren & rynkar pannan och tänker "du är för Fasiken lika gammal som min pappa!"

en stund senare efter att intaget en drink till och pratat, skrattat och njutit av nära och kära så beger jag mig hem i motvind och kallt piskande regn tillbaka till mitt hem, när jag kommer fram till dörren står det en man och famlar med mobilen och slöddrar "ska du in hit?!"

Efter lite tankar kring vem denna man kan vara så släpper jag in honom och grannfrun kommer och möter honom i trappen.

Jag funderar kring män, män i ålder, åldern kring 55+ och ser dem utifrån och inser ganska snabbt att män, de växer inte upp!

Jag är ingen feminist på något sätt, men jag ser en man som fortfarande lever kvar i stjärnstatus världen (förstå mig rätt Plura & fortsätt så), jag ser en man som tror att de som är 30 år yngre än honom fortfarande får chans att ragga och jag ser mannen som står vid dörren och vill komma in till sin nödlösning, sitt sista samtal, sin sista chans till kvällens kärlek.

Växer vi inte upp? Finner vi inte rätt? Famlar vi runt i evigheter? Kommer sista samtalet, sista chansen och sista kärleken för kvällen alltid vara i nuet, det blir aldrig en sista utan det är nu?

jag är beroende...
...av mina fina söta underbara vänner!

och idag har jag stora cravings efter er allihopa, vill mysa, dansa, skratta och oooaaa hela natten på dansgolvet med er!

snart kidnappar jag er till en fest, hoppas det är okey med er :)

massa kärlek till er fina fina vänner!

om ni läste förra inlägget så skrev jag att det var stressigt just nu och att jag ska lära mig säga nej.

I tisdag fick jag reda på att om jag ville så kom jag med på kursen jag sökte.
Pedagogik A, ledarskap för organisation och arbetsliv.

Jag tacka ja.
Jag är ju hopplös jag vet!
Men jag anser att denna kurs är viktigare än att göra alla andra aktiviteter jag gör.
Så nu jäklar, nu måste jag prioritera!

läste kurshandlingen och alla deadlines, första deadline är 20/11 och jag har inte ens böckerna än!

hejdå livet - hej arbetande student inlåst om nätterna med 100kg studiematerial!
men jag gillart!

mitt nyårslöfte ska vara att inte planera mer än en vecka i förväg.
just nu kvävs jag, jag vet att jag är en rutin människa som tycker om att ha mycket att göra helst dygnet runt.
Men.. till en viss gräns.

När jag upptäcker att från 8-17 är jag schemalagd med massor av olika möten (vilket är bra eftersom meningen är att jobba) men när jag sedan upptäcker att schemat fortsätter med olika event och aktiviteter från 17-21 så börjar jag kvävas lite.

det är ju enbart roliga saker som händer men jag känner inte att jag hinner njuta.

min kära vän ringde mig och ville ses, jag kände en stor saknad av henne och vill så gärna träffa henne men min almanacka hade inte rum för detta och då mår jag inte bra!

jag måste lära mig att säga nej till vissa saker, börja tänka på mig själv, tyvärr räcker jag inte till åt allt jag vill göra och med alla jag vill vara med.
Någonstans glömmer jag bort mig själv.

men jag hoppas att mina vänner har lite förståelse för mitt uppbokade liv just nu och att ni vet att jag saknar er och vill ses så snart som möjligt!

konsten att lära sig att säga nej, jag måste någonstans sluta göra allt på samma gång och inse att livet är långt nog att dela upp alla saker på.

om någon har tips eller råd, ge mig gärna dem!

jag är väldigt duktig på att manipulera min hjärna till osunda tankar.
speciellt när jag har huvudvärk..