asterisco

Tänk när man var liten då var hela världen öppen framför en, de gamla förespråkar än idag att man fortfarande har världen framför sig ”du är så ung, du har hela livet framför dig, du kan göra precis vad du vill.”

Det är fel, det är så fel att säga så. För det är inte så.
Jag börjar fundera på hur jag skulle uppfostra mina barn, ska jag ge dem möjligheterna att drömma sig bort och fantisera om framtiden på ett sagolikt sätt eller ska jag väcka upp de till verkligheten redan som små?

Ska jag berätta och förklara för mina barn att man inte kan få alla yrken man vill ha, att man inte kommer ha råd med det sagolika bröllopet och att slottet de drömmer om kan de glömma också, att friheten de tror att de kommer få så fort de flugit ur boet, skaffat det drömyrket och gift sig med perfekta maken/makan  är ett jävla kämpande, sluta ha visioner att allt kommer vara frihet och en dans.

För om jag skulle göra som jag drömde skulle jag inte få ihop det, jag får ju inte ens ihop det nu även fast jag inte följer mina drömmar.
Jag hade drömmar om att ha hästar, bo i ett stort hus och vara Pilot, polis, dagisfröken och samtidigt äga en egen ridskola. Skulle mamma sagt till mig

”Om du vill bli pilot måste du studera halva ditt liv och få studieskulder, ska du vara polis så måste du träna halva ditt liv och bygga upp ett stabilt psyke och ska du äga en ridskola måste du lära dig att driva eget företag och ska du arbeta på dagis kan du glömma ett stort hus för där tjänar du inga pengar.”

Skulle hon väcka upp mig och få mig att inse att jag inte kommer orka plugga till Pilot vilket ändå inte kommer vara i längden, ska man ha barn kan det ju vara en fördel att vara i samma land som dem.
Att jag inte kommer kunna äga ett stort hus om jag ska arbeta som dagisfröken - ”då min kära dotter, då behöver du gifta dig med en man med fet plånbok. ”




Man hade såna visioner om livet, att livet vara en frihet, att drömmarna man drömde om sagolika bröllop, vita hästar, bra ekonomi, roligt arbete och stort rött hus på landet.
Wake up stackars barn!
Det finns två alternativ som förälder, låta de följa sina drömmar och sen får de inse själva att det i slutändan skiter sig, eller pressa dem att plugga, studera och lära sig mer saker för att sedan bli det man ville och kanske få en bra ekonomi.

När man kommer upp i högstadiet får man chansen att välja, att förbereda sig genom ett gymnasieval.  Man tyckte det var en frihet i sig, man fick äntligen välja, man fick välja vad jag sen när jag står och viftar med min vita studenthatt kan göra!
Jag kommer ihåg att min SYO tyckte att jag skulle gå Samhäll när jag satt och drömde om att få vara kreativ i digital media.
Jag lyssnade inte på denna SYON och gick media, kanske skulle jag lyssnat på henne, kanske var hon den enda som försökte väcka mig upp ur en vision som inte var hållbar.

Sen stod jag där, med studenthatten på huvudet och ett champagne glas i handen. Vad hände då?
Första bästa arbete för att sedan fundera ut på vad vill jag? Och hur går jag tillväga? Hur får jag det där huset och hästarna?  
Jag vet fortfarande inte, jag har ett humm men jag är inte stensäker.
Kommer man någonsin att bli säker?
Kommer man följa de drömmar man hade som barn? De visioner om livet, friheten man hade?
Drömmarna om ett sagolikt bröllop, vita hästar och ett stort rött hus på landet finns fortfarande kvar.. känns otroligt långt borta för allt handlar om pengar i slutändan och pengar kommer inte av sig själv.

Ingenting kommer serverat på något silverfat, du kommer få kämpa dig fram genom livet lilla barn.
Drömmar är bra, men det är inge kul när man inser att drömmarna man hade inte blir av.
Livet är inte frihet och någon dans på rosor, ibland kan det vara det, men oftast är rosorna jävligt taggiga.

Livet var frihet och dans på rosor som barn, möjligen att jag kommer låta mina barn visionera och låta de tro att livet kommer vara sådär.
Men då kommer de också sitta om några år och längta tillbaka.
Längta tillbaka till dansen, friheten och tryggheten som hade i sin barndom.