asterisco

jag känner mig som en spagetti som blivit överkokt.
mina vänner tvingar mig att träna varje dag.

nej, de tvingar inte mig. så illa är det inte.
men det är alltid så att om jag tänkt att ha en vilodag så kanske anna skickar ett sms och frågar om vi ska träna och vem tackar nej till att träna tillsammans med någon annan. nyttigt sätt att umgås på.

men nu börjar jag dö ut sakta men säkert!
idag körde vi as på gymmet med träningsvärk från gårdagens intensivpass.

och straxt ska jag möta upp min kära Sofia för en långpromenad i detta snörusk.
nej, tvivale som mormor skulle sagt.
det får nog bli lite scones och en kopp kaffe istället om jag får bestämma!

idag fick jag en uppenbarelse också.
jag förstår folk som går på bidrag, det är fan så mycket lättare att få bidrag än och hitta ett jobb.
tänker inte blogga så mycket mer om det just idag då jag inte har tid och det skulle ta upp en hel sida tror jag.

nu ska jag föna håret torrt och invänta Sofia för en övertalelse att bara fika idag.
jag hoppas och tror nog inte det kommer bli svårt!