asterisco

Nu återkommer jag till samma sak igen och det är ordet hjälplös.
När handen man sträcker ut inte når fram till vännen.
När man ska försvara sig men inte kan höja rösten åt den man talar till.
När man vill något men inte får.
När man vill säga något som inte har någon mening för motparten.
När jag skriker fast ingen hör.

Det finns många stunder då man kan känna sig hjälplös och man inte kan göra något åt saken än att titta på, titta på det som händer över axeln.
Det som egentligen påverkar en själv men som du själv inte kan påverka.

Jag hatar den känslan, jag hatar när jag inte får tillfälle att sträcka ut handen, när jag inte får tillfället att stå upp för mig själv, stunder då jag vill skrika men man inte får.

När jag klev in i vuxenlivet så trodde jag inte att denna känsla skulle återkomma.
Den fanns aldrig där förr, när man var "ung" och orädd.
När man hade sina föräldrar som hyresvärd, när man hade ett skitjobb som inte gjorde något om man blev uppsagd, när man hade ovillkorliga regler för sig själv.
I vuxenlivet har man en hyresvärden som säger till dig hur mycket pengar den ska ha, hur allt ska skötas, man har ett jobb som man måste vara rädd om, reglerna är överallt och hela tiden.
Det är verkligen kontrast på vuxen och "ungdom".

När klockan slår tio (bor ju inte hemma längre så då är volymen tidsstyrd) så ska jag höja volymen på förstärkaren och sjunga med till alla gamla goda låtar som man stod framför spegeln och sjöng med en hårborste när man var liten.

Jag ska sjunga och dansa tills jag ramlar ihop och jag skiter i grannar och hyresvärd, nu måste jag få bort känslan av att vara hjälplös och styrd..