asterisco

slö tittar på nyhetsmorgon och då är det en kvinna som pratar om potatis och egenodling.
Då börjar jag bli nostalgisk och så börjar min lantisgener komma till liv.

Jag minns det som igår, det var alltid lika roligt och mysigt även om både jag och min jämngamla kusin E tyckte det var jobbigt att hjälpa till. 
varje vår samlades hela tjocka släkten hos farmor, det var fastrar med man och kusiner och syskon.
farfar pekade på ett gärde och vi alla gick dit med hinkar, spadar & gummistövlar medan farfar körde traktorn.
Sen börjades det - potatissättningen, jag och Emil sprang runt och peta ner en potatis här och var medan fastrarna stod och skrek "tryck inte ner den så djupt".
Sen tröttna vi väl och gjorde något annat tills det var dags att fika.

det är ett så fint minne och tradition som vi hade i flera år tills barn växte upp & farmor & farfar blev för gamla!
Idag har vi en liknande tradition och det är lövkrattning på farmor & farfars stora gård & sen fika med hela släkten.
Dock har jag inte deltagit, kanske för att nu är man så pass gammal att man på riktigt måste hjälpa till & inte springa runt med Emil & vänta på fika!

Jag längtar efter ett hus med ett eget litet land - där ska sättas potatis & annat gott!


bilder från förr, lantis jag & kusiner! :)