asterisco

Igår när jag åkte hem från jobbet så såg jag massor av rabarber.

Först blev jag otroligt sugen på rabarberpaj eller mormors rabarberkräm och i samma sekund dök ett minne upp i mitt huvud från barnsben.

Jag hade en bästa vän J, vi var så vilda, busiga och hittade alltid på massor med dumheter och det gjorde vi från den stunden vi träffades på dagis till den dagen vi tog studenten.

När vi bodde i vår hemstad båda två och gick i skolan ute på landet så fanns det en stor backe där, eller den är inte speciellt stor men den var stor då när vi var små.

I den backen antog vi många utmaningar, såsom att åka inlines ner för den, eller ta skogsvägen och hoppa ut med cykeln från diket (fan bilarna kunde ju kört över oss där).

En gång hade vi lånat (utan lov) en sparkcykel med flak och även fått (pallat) massor av rabarber och vi blir så stressade att någon ska se oss så vi tar fel väg och ut i den där stora branta backen.

Livrädd står J bakom mig och sparkar fram cykeln som skakar av hastigheten medan jag sitter på flaket och är lika rädd jag med. Mitt i situationen när livet passerar oss vänder jag mig om och sträcker fram en rabarber i ansiktet på J som försöker vifta bort den och frågar ”Ska du ha en rabarb?”

J brister ut i asgarv och viftar bort rabarbern och skriker som att livet var på väg att ta slut och vi är nära på två krockar med den där jävla sparkcykeln.

Svettiga tar vi oss ner i ett dike och dör av skratt och sätter oss i det höga gräset och äter upp våra rabarber, sura som as var dem men vi njöt av magontet från skrattet och njöt av sommaren!

Jag har otroligt många ärr på mina knäskålar från den backen och från skogsvägen, men alla ärr har ett minne som jag njuter av varje gång jag tittar ner på dessa fula ärr!

Tänk om man fick leva om och uppleva det igen, det var så enkelt och man vågade så himla mycket!

Det är så mycket saker man gjort som liten som man alltid kommer minnas eller återminnas.