asterisco

När man mister någon annan så gör det ont.
En del tror att det gör mindre ont om man vet om att man ska mista någon, att man hinner förbereda sig på något sätt.

Men det spelar ingen roll om man hinner förbereda sig eller om det sker helt plötsligt. Det gör lika ont.

När man vet att någon annan lider av sjukdom och kanske kommer gå bort så har man ändå hoppet uppe och sen blir det i alla fall som att någon rycker bort ett plåster fort förutom att smärtan sitter kvar trots att det gick fort.

Jag brukar säga att livet är orättvist och att döden tar för många liv.

Men jag tror jag tar tillbaka det, för de jag tänker på valde ändå, gjorde sitt val.

Ett val som vi försöker förstå.

Det som gör så ont är att man inte förstår, det som gör ännu ondare är att man inte hann säga hejdå och det som gör ondast är att man inte hann stoppa dig.

Det värker i hela bröstet när jag tänker på att du bara försvunnit.
Det går liksom inte att förstå.

Ena dagen känns det som att allt är som vanligt, du är i liv och jag är i liv.
Vardagarna rullar på, du jobbar ju fortfarande där och har lägenheten där.
Jag har mitt liv här och jobbar ju där.

Sen ena stunden när man tänker på ett minne så slår det mig, fan. Vart är du nu? Vad hände? När ses vi igen? När skrattar vi igen?

Ena dagen är jag ledsen och andra stunden blir jag arg, sen ledsen och sen..

Fan! Vem ska jag skratta med åt våra hemliga minnen? Alla dumma saker vi gjort? Alla knäppa saker vi sagt?

Jag kan ta upp dina saker ibland ur lådan & tänka: Vad gör dom här?
Jag undrar om jag någon gång kommer att förstå att du inte längre finns.
I ett års tid har jag försökt lära mig förstå och acceptera att jag aldrig kommer få svar på frågan: varför?

Hör du mig? Ser du detta? Kom tillbaka isånafall, vi saknar dig R.

När vi ses igen lovar jag att bjuda på popcorn & farmors hallonsaft. Du får gärna komma tillbaka innan dess, popcornen blir kalla annars.

mars var din månad och även min, Grattis på födelsedagen & vila i frid passar inte bra ihop.

how to save a life?