That's when I reach for my revolver.
alltså, varför tycker man vissa saker är så pinsamt? Egentligen?
Sprang venaspåret idag & har några ynka hundra meter kvar att springa till mål.
Kikar ner på pulsklockan, höjer volym & springer!
Allt vad jag kan, bara öser på, kan knappt andas & sen.......
"I BELIVE I COULD FLY, I BELIVE I COULD TOUCH THE SKY!"
jävla stubbjävel som gömde sig under leran!
Jag flög, minst 20 meter (nä, men iaf 2!)
snabbt upp igen & titta mig omkring i jakt på att se fall någon sätt min djupdykning!
andas ut, var ingen som såg..
spurtar sista biten med ett knä som värker som fan.
men på riktigt, varför är det "skämmigt" som jag nu inbillar mig, om någon sett mig så skulle de kanske fått ett litet gott skratt men samtidigt hade den väl hjälpt mig upp & frågat hur det gått & sen sprungit vidare & glömt bort det två sekunder senare.
jag är väl töntig, & nu berättar jag ju detta på bloggen så nu om någon gång borde jag väl tycka jag är pinsam.
Äh, jag ska börja ramla lite oftare & skratta lite, bjuda på mig själv som det så fint heter!
förresten, vet ni varför vi är rädda för att ramla? det kommer från barnsben.. kan berätta det någon annan gång..
Ah, I got a cliffhanger!
