asterisco

Jag har ingen morfar.

Jag kan sakna att inte ha någon morfar.

Han var med mitt första levnadsår och jag minns honom inte.

Det finns en bild i mitt huvud om hur en morfar är.

Han är medellång med en stor mage, han har mörk röst och mörkt hår.

I hans ansikte ser man smuts, han är egentligen inte skitig men han är väldigt brun i skinnet vilket gör att han ser smutsig ut. Han har lite skägg, inte som Pippi Långstrumps pappa utan bara litegrann. Och när man kramar min bild av morfar så luktar han en blandning av rakvatten och pipa. Fast han röker inte pipa bara cigarett då och då.

Min morfar skulle varit modig, han skulle haft öppna armar och alltid kramats men han är inte speciellt pratglad, han berättar inte långa historier utan det är mormors egenskap.

Min bild av morfar är att han säger inte mycket men när han väl ska säga något så säger han det med sådan pondus att man respekterar honom.

Min morfar säger åt mig vad jag ska göra, hur jag ska tänka i olika beslut och jag kan lita på honom. Han berättar om sina busiga saker han gjort ibland men tillägger även att det inte var rätt gjort.

Bilden av min morfar är att han är min hjälte, ungefär som pappa. Fast morfar skäller aldrig på mig såsom min kan ha pappa gjort ibland för att få fason på mig.

Min morfar är en hjälte på det sättet att han berättar för mig vad som är rätt och fel, han säger ifrån åt människor åt mina vägnar och står vid min sida.

Jag vet att min morfar skulle vara som beskrivet och jag saknar att inte ha någon morfar.